Mirco

Äntligen blev det av att åka snowboard... efter två års tjat fick jag äntligen med mig Nisse till backen. Men det var nog mest Johannas förtjänst. Han vill inte åka med mig för han tror att jag åker lika bra som... hmm.... som... som ett snowboardproffs (tänkte skriva dit ett aktuellt namn men kommer bara på gamla åkare). Men det kan jag ju säga att det gör jag inte. Jag kan åka men är absolut inte något proffs. Men han visste iaf att Johanna inte åkt så mycket så då skulle han inte känna sig som en ensam nybörjare, därför följde han med.

Det bästa var ju att Johanna tyckte det var roligt så vi har redan planerat att när vi är gifta, har villa, vovve, volvo och barn så ska vi ta med våra barn på utflykter till backen. Då får Nisse sitta i stugan och dricka varm oboy från oboy-automaten de hade där.




När vi åkte hemåt så for vi förbi Lerner och lämnade tillbaka lite grejer vi lånat. Johan var inte hemma så vi pratade med hans pappa. Under samtalets gång så ringer Johan till sin far. Då berättar fadern för Johan att Mirjam och Johanna är och lämnar tillbaka grejerna men att Nisse var på akuten för att han brutit armen efter första åket. Och han pratar med sådan inlevelse att jag förstår att Johan gick på värsta blåsningen. Vi stod ju och gapflabbade i bakgrunden. Stackars Johan som har en pappa som är så bra på att luras. 


                                Men samtidigt... vi alla kunde lika gärna sett ut så här:

                                                                                                     

Nästa helg är pimpling på schemat. Men Johanna måste komma på någon nödlösning beroende på vädret. Ingen är direkt sugen på att ge sig ut på isen om det är risk för
att den ska brista. Vi har redan planerat att ha ett långt rep mellan oss... så om
en ramlar i, så kan de andra backa och på så sätt så dras personen upp ur
vaken direkt. Återkommer och berättar om den senare...